Professionella relationer

Igår samtalade jag med en vän som arbetar i vårdens värld. Ja, samtalet var ju helt privat, men handlade till en del om professionella relationer. Tänk så olika de kan vara. Jag undrar om vårdens hyperhierarkiska ordning är en utpost i svenskt arbetsliv idag eller om det inte är det. Hur skall jag få veta? Jag kommer nog inte att få veta, kan bara gissa.

Min vän är läkare i början av sitt yrkesliv. Placeringarna är mycket korta. En vecka på den avdelningen, en vecka på den. Tre månader här och tre månader där. Så gott som alla relationer blir korta, inte bara dem till patienterna utan också till kolleger och ledare. Alla har det inte så, förstås, och inte för alltid. Men det verkar tufft, när det är så i den fas där man formar och prövar ut sin roll som sig själv i yrkeslivet. Den rolltolkningen blir förstås aldrig färdig, men det kan betyda oerhört mycket att få stöd av rätt person just där i början.

Så annorlunda är min egen undervisningsvardag är. Vad som är korta och långa relationer beror förstås på sammanhanget. Vi träffas bara i ett år eller kanske två om de studerande stannar, men vi ses flera gånger i veckan och under trygga former. Jag får dela så mycket fint och personligt. Funderingar och reflektioner över stort och smått i livet, över drag och mönster i oss själva, över trygghet och otrygghet, över mod och rädslor,  och jag får del av personlig historia och familjeförhållanden. Ibland handlar det om kärleksglädje – och bekymmer kring det. Därtill får vi ofta använda jättebra musik som arbetsmaterial.  Inte undra på att det aldrig blir tråkigt att göra liknande övningar sjutton gånger på en vecka.

De professionella relationerna som frilansande sångerska har andra utmaningar. Men dem resonerar jag kring en annan gång.