Underbara Ingrid

Dagen efter är jag trött och seg som vanligt. Men också nöjd! Det blev en fin konsert. Fin helhet, många fina ögonblick och stor uppskattning hos dem som lyssnade.

Gårdagens ensemble bestod av idel fina musiker, men alldeles särskilt gladdes jag åt att musicera med cellisten Ingrid Andersson. Hon inte bara spelar vackert och intelligent och stilistiskt kunnigt, hon är en sådan verklig kammarmusiker. Hon uppfattar det som bara är ett utkast till en musikalisk idé, stöttar och fullföljer. Hon andas med, hon lever med texten – en dröm för en sångare. Hon ger plats och tar plats. Och nästan allt sker i musicerandet, till ett minimum av tråkiga – men ofta effektiva – musikaliska överenskommelser.

Och liksom förra gången med lågstämt känner jag att det är fruktansvärt roligt att sjunga barock! Rösten förändras så mycket, blir ljusare och mörkare på en gång. På en gång både mer bräcklig och mer substantiell. Kanske varken mer eller mindre mänsklig, men ett annorlunda mänsklig.

Hm, hur skall jag få in mer barock i mitt liv?