Missa est

Nu är det över med Bachs h-mollmässa. Med tanke på hur de senaste dagarna har varit är jag nöjd. Förra veckan hade jag en mindre förkylning som gick över med helgen och jag tänkte att nu skulle jag nog hålla mig frisk. Men i onsdags morse vaknade jag med en infektion i kroppen men gick till jobbet ändå. Och frös hela dagen. Väl hemma tänkte jag att det inte var så klokt – om man har en halsinfektion är det viktigaste att iaktta tystnad – tiga alltså – under infektionens första dag. Den andra dagen är den näst viktigaste. Men natten till torsdag vaknade jag och var helt utan röst – det var länge sedan. Så jag ställde in min undervisning hela torsdagen och låg vågrätt i min säng. Och det räddade nog min h-mollmässa. Det är så lurigt detta med förkylningar, ofta går det att på något sätt ta sig igenom det man har för handen, men frågan är vad som händer sen. Hade jag jobbat i torsdags hade jag nog inte kunnat sjunga idag.

Men nu kunde jag och utifrån omständigheterna fungerade rösten fint. Fina solistkollegor var det också, mycket roligt. Superljusa sopranen Anna Jobrant och jag sjöng duett och rösterna blandade sig fint fastän vi har väldigt olika klang.

Det är en djup tillfredsställelse att ha sjungit h-mollmässan. Det är ett ikoniskt verk. När det kunde dyka upp såhär kanske mitt allra mesta drömverk Mendelssohns Elias kan vänta bakom hörnet också?