Vårkonsert på folkhögskolan

Så har mina studerande haft sitt sista uppspel för den här terminen, Vårkonserten. Det blev mycket sång och många gjorde riktigt fint ifrån sig. Alla kom ner på fötterna och det känns tryggt. Ett föräldrapar uttryckte hur påtagligt mycket ”säkrare på sig själva” som de studerande blivit sedan hösten – det har de och det är roligt när det märks, hörs och syns även för dem med ”vanliga” ögon och öron. Jag tror att jag är mer nervös än de studerande inför ett sådant här tillfälle. Nu är det slutet av året, så nu är det inte bara ”se vad som händer” för min del. Det är nu vi skall peaka. Det är min uppgift att pressa dem så långt det går, kanske lite längre än de själva tror att de kan. Samtidigt är det mitt ansvar att uppgiften inte är dem övermäktig. Och det är det som är det svåra. Men jag tycker att det blev bra. Stora utmaningar och tillräckligt säkert för publiken. Det är roligt att känna att man är där människor utvecklas, som publik och inte enbart som pedagog.

Ja, jag vet att det låter pretentiöst och storvulet. Men jag tar mitt undervisningsjobb på väldigt stort allvar.