Att inte ta det personligt

Terminen är över för de studerande, men inte för oss i den pedagogiska personalen på Helsjön. Tisdagen var en fin avslutningsdag med mycket tårar, igår var en dag med storstädning och notsortering och även diskussion om vilka som är mest intressanta för att anförtro min undervisning nästa år.

Sista veckan handlade mycket om sammanfattning av läsåret. Det är otroligt intressant och jag kommer att skriva om det flera gånger här. En sak jag gläder mig mycket åt var att flera stycken konstaterade att de fått förmågan att inte ta ”sången så personligt” i betydelsen att kunna se rösten som ett instrument, en självständig vän värd omsorg och respekt, men skild från deras människovärde. Vilken underbar insikt. Musicerandet är så fruktansvärt personligt, och måste alltid vara, men verktygen för att uttrycka det man vill uttrycka är det inte. Samtidigt är varje röst unik, men röstfunktionerna är inte unika.  Den som förstår att skilja på dessa saker öppnar sig för otroliga utvecklingsmöjligheter och börjar gå på en väg som leder till det verkligen personliga och unika. Fantastiskt. Och i just den här frågan så är det den person som haft den brutalaste och ”jobbigaste” utvecklingen inom det här som uttryckte den största glädjen över sin insikt.

Mitt huvud snurrar av reflektioner och lärdomar från alla dessa människor som jag nu måste lämna. I en del där jag verkligen kunnat hjälpa, i andra har jag kommit till korta och sammanfattningsvis är det intressant och roligt att börja bli en person som är erfaren i ett yrke – skilt från min eventuella mognad och ålder som person. Världen förändras och jag med. Även inuti ett enkelt undervisningsrum med lila gardiner och en gigantisk ormbunke.