Dubbelt

Har passat på att se några av de många sändningarna med anledning av ett av årets jubilarer Richard Wagner. Han är ju en gigant vars musik man inte kommer förbi och som är fantastisk på sitt sätt. Men min personliga dragning har alltid legat mer åt den formstarka Mendelssohn-Brahmslinjen hos högromantikerna. Jag brukar, hälften på allvar, säga att jag har inte kommit till Wagner än.

Kanske är det just för Wagners eget arbete som det inte är självklart att skilja på musik och person. Att musik kan vara politisk, att avsikt och faktiska argument inte alltid kan, och kanske inte alltid ska, hållas isär. När det gäller Richard Wagner själv blir det så fantastiskt komplicerat, eftersom både han själv och hans sammanhang framstår som obeskrivligt obehagligt, så här dryga ett och ett halvt sekel senare.

Samtidigt är några av hans verk alldeles, alldeles underbara. Det gör det hela inte mindre komplicerat. Det är en njutning att höra Nina Stemme sjunga Träume ur Wesendonck-Lieder:

http://www.youtube.com/watch?v=D0_zkd6UpJQ