Lyssnat på Bach

I söndags kväll firade jag in Stilla veckan med lite egentid: jag cyklade iväg och lyssnade på ett framförande av Bachs Matteuspassionen. Det är verkligen en stor upplevelse var gång, ett fantastiskt verk. Men hur mycket jag än älskar Bachs kantater och passioner, måste det erkännas att i Matteus finns det en träsmaksfaktor, det kommer man inte ifrån. Men vad gör det. Stor musik är det.

Fem huvudsolister var aktiva, och det är så värdefullt att lyssna. Man upptäcker alltid något intressant. Som hur jag förnyar min respekt för tenorevangelistens uppdrag när jag hör hans textbehandling. När varenda konsonant klingar som den skall, där den skall genom hela rummet. Underbart. Hur en annan solist tar ut sin helhjärtade gestaltning verkligen på gränsen till vad hennes teknik tillät. Jag gillade det. Vilket ljuvligt bottenregister! Hur en annan solist väljer att ornamentera. Gjorde hon det för att lyfta och dekorera texten? Hur ytterligare en solist låter sin röst strömma fram ur kroppens djup på det friaste och underbaraste sätt – men ett påtagligt slarv  med språk och frasbehandling – alltså tänk hur det hade kunnat låta!?! Hur den femte presenterar en oerhört fin och genomarbetad interpretation men är så fokuserad på sin kärna att kroppen inte riktigt står öppen. Liksom – när skall det sluta att vara intressant, det här med sång?

Jag blev verkligen inspirerad.