Tänkt på det förut

Under en  tid har jag funderat mycket på balansen mellan att å ena sidan uppmuntra frimodighet hos de studerande i att musicera för andra, och å andra sidan höja medvetenheten om vilken noggrannhet som behövs för att något skall bli riktigt och för att de verkligen skall utvecklas. Ena diket är att låta dem slarva, andra diket att sätta en hämsko och riskera att de – eller det räcker egentligen med en – tappar självförtroendet, fullständigt och oreparerbart.

Till min förvåning hittade jag ett jättebra inlägg av mig själv i ämnet. Jag har visst tänkt på det här förut. Och ja, jag har samma strategi fortfarande. Här är det.